Väckelse som svar på samhällskriser då och nu

mar 01, 2024
Torbjörn Freij

Kristna väckelserörelser har i alla tider haft ett personligt ärende till varje individ, men de sociala konsekvenserna har alltid blivit stora där en väckelse har dragit fram. Exemplen är många i kyrkohistorien.
Parollen har varit ”genom din och min förvandling ska vårt lands förvandling ske.” Så sjöng man i Oxfordgrupprörelsen på 1930/40-talet – den rörelse som sedan födde fram den tolvstegsrörelse som räddat miljontals ur misär och fått många att börja söka Gud.

Redan i fornkyrkan (under de första århundradena efter Jesus) spelade social rättvisa en stor roll. Jesu efterföljare var angelägna om att stödja de svaga och utsatta, att hävda varje människas unika värde – även kvinnor, barn och slavar. De var tydliga med sin kritik av sociala orättvisor.

Samma mönster är tydligt i den metodistiska väckelsen på 1700-talet. Det sociala armodet var svårt i den tidens England, Skottland och Wales. Gruvarbetardistrikten var särskilt illa ute. Bostadssituationen och det utbredda missbruket innebar en enorm misär för många.

John Wesley, metodismens fader, var en anglikan som blev djupt besviken på dåtidens anglikanska kyrka. Det var många vackra ord och en rik sångskatt, men Wesley betraktade mycket av detta som ”tro utan gärningar” vilket enligt Jakobs brev är en död tro.

Den metodistiska väckelsen fick så stora sociala effekter på det omgivande samhället att historiker i efterhand pekat på denna väckelse som orsaken till att Marx och Engels inte lyckades med sitt utopiska samhällsprojekt i sitt eget hemland, England. Både Marx och Engels kom från Tyskland men levde senare i England. De hade båda en from, kristen bakgrund, men var som Wesley djupt besvikna och desillusionerade över dåtidens kyrka. De drog slutsatsen att religion bara är ett opium för folken, men Wesley drog en annan slutsats: han lät evangeliet bli en kraft till förändring, också av sociala förhållanden.

Mönstret är detsamma i The Great Awakening i mitten på 1700-talet i USA. I den väckelsen gick man till storms mot alkoholmisären och mot förtrycket av kvinnor och fattiga. Man betonade det moraliska ansvaret som en självklar frukt av omvändelsen.

Husbehovsbränningen

I 1800-talets Sverige är misär och fattigdom utbrett. Det blev inte bättre av att potatisskördarna hamnade i brännvinstillverkning. För väckelsefolket var superiet ingen trivial fråga. Det handlade om liv och död för både familjerna och hela landet.

Den religiösa jordbävningen i 1800-talets Sverige åtföljdes av lika stora sociala förändringar. Nykterheten – som frikyrkoväckelsen arbetade för tillsammans med den frambrytande nykterhetsrörelsen – lyfte på ganska kort tid människor från svält och misär till ett fungerande, socialt liv där man började ta ansvar för varandra.

Folkväckelsen skapade intresse för skolor, sjukhus, folkbildning och blev ett lyft för både yrkesliv och samhällsutveckling. Folkbildningsorganisationerna och folkhögskolorna växer ur denna mylla. Att vi lever i annorlunda tider idag märks när regeringen nu mer eller mindre tänker slakta både folkbildning och folkhögskolor – men det får vi skriva om en annan gång.

Sundsvallsstrejken 1879 blev en kraftfull demonstration av samspelet mellan väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Det var en av landets första stora arbetskonflikter. Den bröt ut på grund av kraftiga lönesänkningar. Det som blev träpatronernas fall i konflikten var den oerhörda disciplinen bland de strejkande. De höll sig nyktra och hade bönemöten varje morgon och kväll. Strejkledningen tvingade fram att krogarna skulle stängas så länge strejken pågick. Träpatronerna var annars kända för att gärna betala ut delar av lönen in natura – i form av brännvin. Trots militär inblandning och hot om vräkning och fängelse lyckades arbetarna inte bara återuppta arbetet utan även få höjda löner och en arbetstidsförkortning på lördagar.

De tre stora folkrörelserna – väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – satte sedan djupa spår i det svenska samhällsbygget, åtminstone fram till 1970/80-talet. De var klart överrepresenterade i riksdagen, i landstingen och i kommunpolitiken – ofta med ett fokus på socialpolitik, familjernas villkor, nykterhet, kriminalvård och bistånd till tredje världen. Det var uppenbart att många i dessa generationer av politiker drevs av idealism och tjänande – inte i första hand makt och prestige. Dessa inslag smög sig in först i efterhand.

Pingstväckelsen blev inget undantag när det gäller samspelet mellan andligt uppvaknande och socialt ansvar. Internationellt bröt pingstväckelsen igenom på Azusa Street i Los Angeles i början av 1900-talet. Deras rasintegration, jämställdhet mellan könen och förkastande av materialismen var i sin tid rent revolutionära drag. Det var aldrig tal om att den andliga upplevelsen och social rättvisa stod i någon konflikt. Tungotalet var ett typiskt tecken på denna väckelse. Det var raka motsatsen till Babels torn. Språkförbistring och rasism har nu överbryggats i och med pingsterfarenheten!

Under efterkrigstiden började de flesta väckelserörelserna stadga sig och blev kyrkosamfund. Många av dem identifierade sig ”evangelical” – det vill säga evangelikala. Ordet har ibland översatts på ett försnävande sätt – som ”evangeliska” i motsats till katolska”. En mera korrekt definition är att det är en rörelse som betonar spridande av evangeliet, de goda nyheterna, behovet för var och en att bli ”född på nytt” och tilliten till Bibeln som Guds Ord.

En dramatisk konfrontation mellan de evangelikala och apartheid i Sydafrika inträffade 1973 när evangelikalernas förgrundsfigur, Billy Graham, skulle hålla en väckelsekampanj där. Han vägrade genomföra kampanjen om det inte blev en helt rasblandad publik. Jättemötena i Durban och Johannesburg 1973 med över 100 000 åhörare blev de första integrerade mötena i landet med så stor publik.

Den här trenden fortsatte. Året därpå hölls en stor konferens i Lausanne om mission, evangelisation och samhällsansvar. Betoningen av social rättvisa blev bara tydligare och tydligare i de närmaste årens uppföljande konferenserna.

Det var först tio år senare som backlashen kom med ”Moral Majority” i USA. Man kidnappade hela den evangelikala rörelsen, politiserade den och tömde den på både andlig och social förändringskraft. Men det är en helt annan berättelse som vi får återkomma till.

Sammanfattningsvis: det har alltid funnits ett samspel mellan sann andlig väckelse och social utveckling. Ofta har samhällskriserna föregått väckelsen, som då har kommit som ett svar på kriserna.

Många skulle beskriva vårt eget samhälle i dag med ord som ”nöd” och ”kris”. Vi kan bara nämna drog- och sexmissbruk, trafficking, kriminalitet och gängvåld, psykisk ohälsa och socialt utanförskap. Till det kommer det globala perspektivet med klimatkris, krig i Ukraina och krig i Mellanöstern, polarisering, kulturkrig och oron för hanteringen av ny teknik.

Det är dock tveksamt om politiska och andliga ledare i allmänhet har kommit till tolvstegsprogrammets första steg: ”Vi erkände att vi är maktlösa”. Varje sann väckelse har börjat med de orden. Det är just vid denna bristningsgräns som tendenserna till en väckelse mitt ibland oss spirar just nu. Om bristningsgränserna ska vi återkomma till i nästa veckas inlägg.

TORBJÖRN FREIJ
torbjorn.freij@eagleperspective.se