Långfredagen var verkligen lång i min barndom. Inga biografer. Kiosken var stängd. Man fick inte leka alltför högljutt på gården. Det var en lång fredag.
Kanske har vi hamnat i det motsatta diket idag. Långfredagen är en extra ledig dag men för många är den helt utan innehåll. Jag förstår att vi inte kan kräva av sekulära svenska att de måste fira kristna högtider, men dt finns till och med varmt kristna som skyr Långfredagen. Mängder med kyrkor har slutat ha gudstjänst på fredagen. Det får räcka med påskdagsfirandet på söndag, tycker man. Dessutom är ju en stor del av församlingen uppe i fjällen och åker skidor.
Jag minns korsvandringen genom centrala Stockholm en Långfredag för ett antal år sedan. Vi kom från många olika kyrkor och samfund och förenades bakom korset som bars förbi Sergels Torg. Då ropar en nervös dam hurtigt: ”Jesus lever! Jesus lever!”
Och visst lever Jesus varje dag sedan den där verkliga uppståndelsen för tvåtusen år sedan. Och visst kan vi alltid vara glada åt det. Men det där ropet kändes malplacerat och nervöst. Det är som att vi människor gör allt för att slippa varje kontakt med lidande och sorg.
När jag var ung baptistpastor utanför Stockholm på 80-talet försökte jag duka av nattvardsbordet på Skärtorsdagen för att klä det igen på Påskdagens morgon. Men en gammal baptistpastor korrigerade mig. ”Det där kan de hålla på med i statskyrkan, men vi vet att Jesus lever även idag!”
Det är så sorgligt att vi inte har något utrymme i vår kultur – inte ens alltid i kyrkan – för det trasiga, det svaga, det ofullkomliga och det sorgliga. Vi sjunger hellre det humanistiska evangeliet med Ernst Rolf: ”Bättre och bättre dag för dag!”
Men om Jesus kunde bära världens synder på sina egna axlar, då kan vi väl stanna upp åtminstone en enda dag på året och ”fira” den dagen i stillhet och tacksamhet till Jesus och i medkänsla med alla de människor som fortfarande lider – alla dem som Jesus vill förbarma sig över, ofta genom oss.
Delsanningar och älsklingsidéer
Den kristna kyrkan kanske borde stanna upp åtminstone denna dag och fundera över vad den har gjort med Jesus. Det sker nämligen gång på gång i kyrkohistorien, också i vår tid och i vårt land att man tar hans kläder och delar upp dem mellan sig.
När ska vi lära oss att Jesus alltid är större och rikare än de små bitar av honom som vi möjligen har lärt oss att förstå? Vi skulle kunna glädjas över varandras upptäckter av fullheten hos Jesus och lägga samman våra bitar för att skymta lite mer av helheten. Men i stället sliter vi åt varsitt håll med våra ”delsanningar” och älsklingsidéer.
När ska vi kristna lära sig att sådana strider är en fortsatt korsfästelse av vår Frälsaren? När ska vi lära oss att inte göra om fädernas missgärningar och dela upp hans kläder mellan oss?
Splittringen, misstänksamheten, förtalet och annat elände som florerat i kyrkohistorien – och fortfarande pågår – är något ondskefullt kreativt. Hur har man till exempel lyckats uppfinna ett sådant avskyvärt ord som ”försoningsstriden”? Frågan är om vi svenskar är värst, som har lyckats ha två försoningsstrider – först mellan Rosenius och Waldenström och sedan kring Kenyons undervisning om Jesu andliga död.
Visst har det hänt mycket i relationerna mellan kyrkor och samfund i Sverige. Många har vågat kika över de gamla murarna och lärt sig förstå hur andra kristna grupperingar tänker. Men nya gränsbyggare dyker alltid upp. Schismatiker hittar alltid något att bråka om.
Manteln som var vävd i ett stycke
Jag kan naturligtvis också vara ytlig ibland och försöker gärna undvika lidande. Men när jag under årens lopp har upplevt det smärtsamma i spänningar och splittring inom kyrkan, då har det varit en tröst att förstå att vi kan få smaka på något lite av Kristi lidanden. Helt och fullt kan vi aldrig dela det Jesus kände, men vi kan åtminstone få kontakt med det.
Det finns faktiskt en tröst för alla som vågar smaka på den smärtan. I samma textsammanhang som berättar om hur soldaterna delar upp kläderna mellan sig läser vi också om manteln som inte hade några sömmar, utan var vävd i ett stycke (Joh 19:23). Den kunde soldaterna inte dela mellan sig. I stället kastade de lott om den.
Detta blev en uppfyllelse av de profetiska orden i Psalm 22, som Jesus uppenbarligen bad när han hängde på korset: ”De delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder.”
Manteln (livklädnaden, långskjortan) var det plagg man bar närmast kroppen. Den var vävd i ett stycke. Det var regel för översteprästens klädnad att den skulle vara utan söm. Troligen är det Jesu egen mor, Maria, som har vävt den här klädnaden. Hon insåg ju Jesu messianska uppdrag. Jesus klär sig alltså som överstepräst när han närmar sig sin försoningsdöd. Kyrkofadern Augustinus ser denna enhet – ”vävd i ett enda stycke” – som en bild av den kristna enheten. Det är syskonkärlekens sammanhållande och värmande kläder det handlar om.
Vi kan ha upptäckt olika sidor av Jesus som Messias, Konung och Frälsare. Det är inget farligt i det, men när vi börjar lägga beslag på var sin del av kläderna, då låter vi Kristi kropp frysa, ja vi till och med sargar den med vår splittring. Gunnel Wallqvist uttrycker det så här i boken ”Till dess dagen gryr”:
Kristi kropp är söndersliten – och vi är alla skyldiga därtill… Ett verkligt trons medvetande om vad Kristi kropp är, förtar varje önskan att överbevisa andra om deras skuld i splittringen. Man står inte inför en älskad människas sargade kropp och disputerar om vem som tillfogat det eller det såret. Allting smälter ner i ett fruktansvärt medvetande om att detta har VI gjort. Blir det medvetandet tillräckligt djupt är det kanske början till en ny enhet.”
Inför de gigantiska uppgifter som väntar, inför slutkonfrontationen med ondskan, är det viktigt att vi inte försöker dela upp det som är en enhet. Låt syskonkärlekens klädnad, vävd i ett stycke, i helig enfald, få värma Kristi frusna kropp!
Torbjörn Freij
Långfredagen 2024
www.eagleperspective.se
Station 10 på Via Dolorosa: ”De delar mina kläder mellan sig”
Långfredagen var verkligen lång i min barndom. Inga biografer. Kiosken var stängd. Man fick inte leka alltför högljutt på gården. Det var en lång fredag.
Kanske har vi hamnat i det motsatta diket idag. Långfredagen är en extra ledig dag men för många är den helt utan innehåll. Jag förstår att vi inte kan kräva av sekulära svenska att de måste fira kristna högtider, men dt finns till och med varmt kristna som skyr Långfredagen. Mängder med kyrkor har slutat ha gudstjänst på fredagen. Det får räcka med påskdagsfirandet på söndag, tycker man. Dessutom är ju en stor del av församlingen uppe i fjällen och åker skidor.
Jag minns korsvandringen genom centrala Stockholm en Långfredag för ett antal år sedan. Vi kom från många olika kyrkor och samfund och förenades bakom korset som bars förbi Sergels Torg. Då ropar en nervös dam hurtigt: ”Jesus lever! Jesus lever!”
Och visst lever Jesus varje dag sedan den där verkliga uppståndelsen för tvåtusen år sedan. Och visst kan vi alltid vara glada åt det. Men det där ropet kändes malplacerat och nervöst. Det är som att vi människor gör allt för att slippa varje kontakt med lidande och sorg.
När jag var ung baptistpastor utanför Stockholm på 80-talet försökte jag duka av nattvardsbordet på Skärtorsdagen för att klä det igen på Påskdagens morgon. Men en gammal baptistpastor korrigerade mig. ”Det där kan de hålla på med i statskyrkan, men vi vet att Jesus lever även idag!”
Det är så sorgligt att vi inte har något utrymme i vår kultur – inte ens alltid i kyrkan – för det trasiga, det svaga, det ofullkomliga och det sorgliga. Vi sjunger hellre det humanistiska evangeliet med Ernst Rolf: ”Bättre och bättre dag för dag!”
Men om Jesus kunde bära världens synder på sina egna axlar, då kan vi väl stanna upp åtminstone en enda dag på året och ”fira” den dagen i stillhet och tacksamhet till Jesus och i medkänsla med alla de människor som fortfarande lider – alla dem som Jesus vill förbarma sig över, ofta genom oss.
Delsanningar och älsklingsidéer
Den kristna kyrkan kanske borde stanna upp åtminstone denna dag och fundera över vad den har gjort med Jesus. Det sker nämligen gång på gång i kyrkohistorien, också i vår tid och i vårt land att man tar hans kläder och delar upp dem mellan sig.
När ska vi lära oss att Jesus alltid är större och rikare än de små bitar av honom som vi möjligen har lärt oss att förstå? Vi skulle kunna glädjas över varandras upptäckter av fullheten hos Jesus och lägga samman våra bitar för att skymta lite mer av helheten. Men i stället sliter vi åt varsitt håll med våra ”delsanningar” och älsklingsidéer.
När ska vi kristna lära sig att sådana strider är en fortsatt korsfästelse av vår Frälsaren? När ska vi lära oss att inte göra om fädernas missgärningar och dela upp hans kläder mellan oss?
Splittringen, misstänksamheten, förtalet och annat elände som florerat i kyrkohistorien – och fortfarande pågår – är något ondskefullt kreativt. Hur har man till exempel lyckats uppfinna ett sådant avskyvärt ord som ”försoningsstriden”? Frågan är om vi svenskar är värst, som har lyckats ha två försoningsstrider – först mellan Rosenius och Waldenström och sedan kring Kenyons undervisning om Jesu andliga död.
Visst har det hänt mycket i relationerna mellan kyrkor och samfund i Sverige. Många har vågat kika över de gamla murarna och lärt sig förstå hur andra kristna grupperingar tänker. Men nya gränsbyggare dyker alltid upp. Schismatiker hittar alltid något att bråka om.
Manteln som var vävd i ett stycke
Jag kan naturligtvis också vara ytlig ibland och försöker gärna undvika lidande. Men när jag under årens lopp har upplevt det smärtsamma i spänningar och splittring inom kyrkan, då har det varit en tröst att förstå att vi kan få smaka på något lite av Kristi lidanden. Helt och fullt kan vi aldrig dela det Jesus kände, men vi kan åtminstone få kontakt med det.
Det finns faktiskt en tröst för alla som vågar smaka på den smärtan. I samma textsammanhang som berättar om hur soldaterna delar upp kläderna mellan sig läser vi också om manteln som inte hade några sömmar, utan var vävd i ett stycke (Joh 19:23). Den kunde soldaterna inte dela mellan sig. I stället kastade de lott om den.
Detta blev en uppfyllelse av de profetiska orden i Psalm 22, som Jesus uppenbarligen bad när han hängde på korset: ”De delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder.”
Manteln (livklädnaden, långskjortan) var det plagg man bar närmast kroppen. Den var vävd i ett stycke. Det var regel för översteprästens klädnad att den skulle vara utan söm. Troligen är det Jesu egen mor, Maria, som har vävt den här klädnaden. Hon insåg ju Jesu messianska uppdrag. Jesus klär sig alltså som överstepräst när han närmar sig sin försoningsdöd. Kyrkofadern Augustinus ser denna enhet – ”vävd i ett enda stycke” – som en bild av den kristna enheten. Det är syskonkärlekens sammanhållande och värmande kläder det handlar om.
Vi kan ha upptäckt olika sidor av Jesus som Messias, Konung och Frälsare. Det är inget farligt i det, men när vi börjar lägga beslag på var sin del av kläderna, då låter vi Kristi kropp frysa, ja vi till och med sargar den med vår splittring. Gunnel Wallqvist uttrycker det så här i boken ”Till dess dagen gryr”:
Kristi kropp är söndersliten – och vi är alla skyldiga därtill… Ett verkligt trons medvetande om vad Kristi kropp är, förtar varje önskan att överbevisa andra om deras skuld i splittringen. Man står inte inför en älskad människas sargade kropp och disputerar om vem som tillfogat det eller det såret. Allting smälter ner i ett fruktansvärt medvetande om att detta har VI gjort. Blir det medvetandet tillräckligt djupt är det kanske början till en ny enhet.”
Inför de gigantiska uppgifter som väntar, inför slutkonfrontationen med ondskan, är det viktigt att vi inte försöker dela upp det som är en enhet. Låt syskonkärlekens klädnad, vävd i ett stycke, i helig enfald, få värma Kristi frusna kropp!
Torbjörn Freij
Långfredagen 2024
www.eagleperspective.se