På bristningsgränsen

mar 10, 2024
Torbjörn Freij

Anonyma Alkoholister brukar tala om att ”nå botten”. Det betyder inte alltid att man måste sova på en parkbänk. Det finns många alkoholister som har kvar sina jobb och sina familjer men som kommer till en brytpunkt: doktorn varnar för leverskador, partnern hotar att bryta upp eller barnen börjar fara illa av den dysfunktionella hemmiljön. Man kommer till vägs ände, till bristningsgränsen.

Steg 1 i tolvstegsprogrammet fångar upp detta: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.”

Att nå botten, att komma till vägs ände, att närma sig bristningsgränsen – det brukar vara den gemensamma erfarenheten när människor fattar radikala beslut och omvänder sig till att följa Jesus. Den förlorade sonen i Lukasevangeliet 15 ”kom till sig själv”, står det i grundtexten. Och om Abraham heter det att ”där hoppet var ute hoppades han ändå” (Romarbrevet 4:18) när han på ålderns höst hade fått löftet om att bli far till ett helt folk. Hoppet var ute, men han hoppades ändå.

Det gemensamma för alla som kommer till den här vändpunkten är att de erkänner sin maktlöshet.

Men många av oss hade ett dysfunktionellt sätt att hantera denna maktlöshet innan vi kom till insikt, innan vi kom till oss själva. Vi höll masken, men inte för att vi i grunden ville vara falska och oärliga, utan för att vi var rädda och skämdes över att inte nå upp till det vi trodde var enda sättet att bli accepterad av flocken.

Församlingen i Laodikea – som ibland beskrivs som en sinnebild för den självbelåtna västerländska kyrkan – får den här förmaningen: ”Du säger: jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, bland och naken” (Uppenbarelseboken 3:17)

Förnekelsen kan vara både individuell och kollektiv. En stor del av västerlandet lever i förnekelse inför klimatkrisen. Tusentals beroendepersonligheter lever i förnekelse inför sitt personliga missbruk av droger, spel, sex, mat etc.

Föraktet för svaghet

Det här att vi undviker sanningen leder till en korruption av både individens samvete och av vårt gemensamma samvete. Vi börjar utveckla ett gemensamt förakt för det avvikande, för det svaga.

När Harald Ofstad (norsk moralfilosof) skrev sin bok ”Föraktet för svaghet” uppfattade många att han utgick från den tyska nazismens syn på svaghet. Men hans poäng var minst lika mycket ”den generella nazismen.” Den bygger på läran om att den starke ska härska över den svage och att den som förlorar är värd förakt. Ofstad menar att vi alla har ett inneboende förakt för svaghet i någon grad och att det kan leda till farliga konsekvenser i samhället om vi inte synliggör och motverkar det.

”Det väsentliga är då inte hakkors och bruna skjortor utan läran om att den starke ska härska över den svage. Att den som slår sig fram beundras. Att den som förlorar föraktas,” skriver Ofstad i sin bok.

Man kan säga att varje samhälles humanitet kan mätas i hur de behandlar sina svaga, sina avvikare. När ord som ”snällhet” och ”godhetsapostel” blir skällsord, då är stöveltrampen inte långt borta. Eller som min norska mamma brukade säga – om sina erfarenheter av andra världskriget i Norge: ”Det börjar inte med gaskammare. Det börjar med vi-och-dom!”

Den politiska högern och den politiska vänstern har olika sätt att närma sig den här problematiken – men i sina extrema former kommer både polerna till vägs ände – dock utan att erkänna det. Illusionerna driver dem vidare trots de inneboende tvivlen.

Högerns elitism är uppenbar: de rika och framgångsrika ska ha makten. Men även på vänsterkanten finns en elit av sociala ingenjörer som ska ge oss ”den nya människan.” Spåren förskräcker på båda ytterkanterna. Och besvikelsen uttrycks smärtsamt väl av Monica Zetterlund i Svea Hund 1976:

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar,

men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Ett annat rike

När Jesus träder in på scenen, mitt i det romerska förtrycket och förfallet för människovärdet, så talar han om att hans rike inte är av denna världen – även om det är mitt i denna världen. Det var sannerligen inte lätt för dåtidens judiska befrielsegerilla, zeloterna, att förstå att Jesus verkligen var en räddare. Han kastade ju inte ut de romerska ockupanterna.

Men det som först var så svårt att begripa var att Jesus gick ”den undre vägen”, genom lidande till seger. Judarna hade läst Jesaja 53 i många år men ändå inte förstått att Messias ska segra genom att lida. ”Ingen annan Gud har sår” skriver poeten Ylva Eggehorn.

Den svåra nöten var att man hade trott att Guds rike skulle avlösa den gamla, korrumperade tidsåldern på ett väldigt tydligt sätt. Men här har det nya riket kommit med Jesus, medan det gamla verkar vara kvar, åtminstone för en tid. Författaren Gunnar Edman beskrev det som att ”den gamla skapelsen går havande med den nya” och att födslovåndor ligger framför.

Idag beskriver teologer detta som att Guds rike är ”redan och ännu icke”. Det vi ser framför våra ögon av upprättelse för människor och samhällen är bara ett förskott på något som fortfarande ska komma i sin fullhet.

Magnus Malm uttryckte det här på ett fascinerande sätt i tidskriften Nytt Liv redan för flera decennier sedan: en humanist äter giftfritt för att skapa en giftfri värld medan en kristen äter giftfritt för att det är typiskt för Guds rike.
Allt gott som är typiskt för Guds rike och syns redan här i vår tid är ett förskott. Men då talar vi inte om detta framtida, fullkomliga Guds rike som en plats att drömma sig bort till medan vi sitter passiva i väntsalen och hoppas på uppryckandet. I stället blir visionen om det fullkomliga Guds rike en inspiration till att vi ska få se så mycket som möjligt av förskotten redan här och nu. Det är det som är Kyrkan.

Problemet med Knutby-katastrofen var inte att man där sökte det fullkomliga, skriver prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand i boken ”Inte bara Knutby – drömmen om det fullkomliga” (Natur & Kultur 2007). Problemet var att man inbillade sig att ”vi har uppnått fullkomligheten”, att ”vi är utvalda”, en andlig elit som skulle frälsa världen.

”Även det nya hemmet får sopor som måste bäras ut” skriver Ylva Eggehorn i sin dikt om det nya gudsfolket. Men i präktighetskulturen och i de elitistiska sekterna får man inte påtala problem i gemenskapen. Då spricker nämligen illusionen och förnekelsen krackelerar.

Att vara en förebild i stället för att ha makt

När kristendomen börjat tappa sin maktställning i det västerländska samhällsbygget drömmer många sig tillbaka till kejsar Konstantin, statskyrkor och ”kristna stater”. Men ”massornas återkomst till kristendomen kan bara åstadkommas genom evangeliets eld och en kärlek starkare än döden”, skriver Chantal Delsol i boken ”Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare” (Norma 2022). Delsol fortsätter: ”Kyrkan måste bli ett fältsjukhus som läker livets sår i permanent otrygghet. Den kommer att vara sysselsatt med att leva och överleva – och det räcker fullständigt! När man inte kan vara en makt kan man ju vara en förebild!”

Med en oerhörd skärpa avslöjar Delsol för läsaren det som många redan anat, men inte erkänt, den västerländska kristenhetens irreversibilitet (oåterkallelighet). ”Den kristna eran som nu avslutas levde på att dominera. Kristendomen bör hitta en annan form för sin existens. Som det tysta vittnet. Som Guds hemliga agent.”

Redan kyrkofadern Johannes Chrysostomos förstod detta: ”Så länge vi förblir får, segrar vi. Även om vi är omgivna av tusen vargar segrar vi. Men så fort vi blir vargar, blir vi besegrade, ty då förlorar vi skyddet från Herden som inte mättar vargar utan bara får!”

Kristna har i alla tider fallit för frestelsen att gå tillbaka till lagen, efter att ha smakat nåden. Paulus är rasande över detta förfall när han skriver till galaterna. Den avgörande frågan även i vår tid – till både institutionell kristendom och till nyandlighet – är den här: ”Behöver vi en Frälsare eller klarar vi oss själva?”

Arrogant streber eller lidande tjänare

Så vad behöver vi, peppa oss själva till storverk eller kapitulation i vår maktlöshet? Profeten Jesaja målar upp två radikalt motsatta förhållningssätt. I Jesaja 14 står det om den arroganta strebern, Lucifer:

Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son!… Du sade i ditt hjärta: ”Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor… Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.”      (Jesaja 14:12-14)

I kontrast till detta läser vi om den lidande tjänaren i Jesaja 53:

Som en späd planta sköt han upp… Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom… Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande… Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra syner. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jesaja 53:2-5)

Vi firar Palmsöndagen om ett par veckor. Franzéns adventspsalm passar bra då:

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt;
Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.
(Sv Ps 103:4)

Torbjörn Freij
www.eagleperspective.se