Mitt emellan två rövare

mar 22, 2024
Torbjörn Freij

Gängkriminella upptäcker honom som korsfästes mellan två rövare

Gång på gång hör jag samma berättelse när jag lyssnar på ex-kriminella som genom en frälsningserfarenhet kommit loss från kriminalitet, droger och psykisk ohälsa: ”Det kom en präst och hälsade på i cellen…”

De här fängelseprästerna (och -pastorerna och -diakonerna) är sällan några kändisar. De går sina ronder på fängelserna runt om i Sverige, anställda av Nämnden för andlig vård (NAV) – ett samverkansorgan mellan Sveriges Kristna Råd och Kriminalvården. Till sin hjälp har de också volontärer i besöksgrupperna.

Det hände mig i slutet av 50-talet att pappa lät mig följa med i bilen. Jag fick sitta med min storebror som barnvakt i bilen utrustad med en tablettask och en Kalle Anke-tidning. Pappa skulle in i fängelset – vi tyckte det lät så spännande, men det var inte han som var intagen. Han kom dit som skyddskonsulent och övervakare inom kriminalvården. Dessutom var han en obotlig evangelist, så även när han höll sig till sin myndighetsroll ”läckte” nåden och barmhärtigheten ut, och många hittade vägen till tro och Jesusefterföljelse genom pappas insatser.

Hemma kom de också på löpande band. Då var det inte i hans roll som skyddskonsulent utan som ”pastor Freij”. De kom till hans arbetsrum i vår lägenhet – ibland med en tavla under armen. Flera av dem var alkoholiserade konstnärer som villa ha med sig en gåva till pastorn de hade fått förtroende för.

Pappas hälsa räckte inte till för hans gränslösa vilja att hjälpa så många som möjligt. Vid 47 års ålder (1960) dog han på väg till ett predikouppdrag i en massiv hjärnblödning. Det tog mig många år att hantera ambivalensen: han hjälpte hundratals utsatta människor – men jag då…?

Ändå minns jag den där mannen på spårvagnen några år efter pappas död. Han var ganska påstruken och letade efter en plats där han kunde sätta sig utan att några fina damer och herrar fnyste åt honom. Han luktade ju dessutom inte som någon gentleman.

Mannen satte sig jämte mig, och utan att ha en aning om vem jag (och min pappa) var säger han: ”Jag tror jag sätter mig här jämte dig. Du ser inte ut som en sån där som dömer andra!”

Jag blev djupt berörd, och trots min frustration över pappas arbetsnarkomani kunde jag i det där ögonblicket också känna en stolt glädje över att något tydligen hade smittat av sig på nästa generation.

Generationen före pappa var en tragedi. Farfar blev frälst och gjorde farmor med barn. Men denna tjuvstart i äktenskapet plus återfall i alkoholen gjorde att han åkte på näsan ut ur den lilla baptistförsamlingen i Mölndal. Där förväntade man sig uppenbarligen en omedelbar och full helgelse från en nykristen alkoholist.

Samma tragedi berättade Lewi Pethrus om. Hans egen bror var alkoholist men fick aldrig något verklig hjälp. Församlingarna kunde hantera ett återfall – möjligen två – men efter tre återfall var de hemmavarande sönerna och döttrarna övertygade om att det inte var något allvar med den där omvändelsen.

Så när vi idag ser arbetet som S:ta Clara kyrka, församlingsplanteringarna Heart och Home, LP-arbetet, Ankarstiftelsen och många andra aktörer står mitt i – då finns det hopp om att det negativa arvet i kristenheten håller på att brytas.

Det börjar ofta med den där helt okända fängelseprästen som knackar på. Den intagna kanske inte får träffa någon annan, men prästen kan röra sig ganska fritt på anstalten och även ta med sig en intagen till kapellet där det finns lite mera ljus och skönhet för ögat.

Och där börjar dessa fantastiska fängelsepräster (och fängelsepastorer och fängelsediakoner) berätta om de två rövarna som omgav Jesus på Golgata eller om den förlorade sonen som kom hem till en längtande och väntande Fader.

Jag skrev i förra veckans blogg om holistisk själavård och berättade då om den ekumeniska förböns- och själavårdsrörelsen Helhet genom Kristus. Den rörelsen finns i alla kyrkor och samfund och landsändar, men med åren har en stigande medelålder varit ett bekymmer.

Men plötsligt har det kommit en våg av förfrågningar efter denna förbönssjälavård – inte minst för dem som kommer från kriminalitet och droger. Man kommer att tänka på den makedoniske mannen som visade sig i drömmen för Paulus och bad honom komma till assistans.

Långtidskriminella från gängen i utsatta områden kommer till tro – en efter en, men de börjar bli ganska många nu. Många av dem har levt i drogberoende och med psykisk ohälsa. De har kommit till vägs ände, som vi skrev om för ett par veckor sedan – ”Vid bristningsgränsen.”

Via AA (Anonyma Alkoholister), NA (Anonyma Narkomaner) och liknande program har de börjat stava på det första steget: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Där har de också börjat ta ordet ”Gud” i sin mun – först lite allmänt: ”Gud som vi själva förstår honom”, men den ene efter den andra går vidare och upptäckter att Jesus visar oss Guds rätta ansikte.

Dessutom börjar de be. Kanske ”bara” Sinnesrobönen till att börja med – men det är ingen dålig början. Men så fördjupas erfarenheterna av bönesvar och mötet med den levande Jesus. Många av dessa har sedan sökt sig till Alphakurserna, som är väldigt uppskattade bland tolvstegare – och till samtal och förbön genom Helhet genom Kristus.

Men för mängder av dessa som tidigare levt i kriminalitet började det med en knackning på celldörren: ”Det kom en präst…”

Torbjörn Freij
www.eagleperspective.se

PS
Det kliar i fingrarna att kommentera vår tids rättspolitik där ”hårdare tag” och förlängda straff med förvaring på brottshögskolor (ett annat namn för fängelser) med bristande vårdresurser ska lösa samhällets maktlöshet. Men jag behöver jobba igenom den texten så den blir konstruktiv och inte så ilsken som den skulle kunna bli annars 😉
Ds