Att känna igen en väckelse

feb 16, 2024
Torbjörn Freij

De senaste årens utveckling med gängkriminella som kommer till tro på Jesus och hittar en ny livsstil har tagit så stora proportioner att en del börjar kalla det en väckelse. Visserligen har liknande skeenden funnits förut – med LP-stiftelsen på Nalen, S:ta Clara kyrka de senaste decennierna och liknande arbeten. Men med församlingsplanteringar som Heart och Home i Stockholm och expansionen i både LP och S:ta Clara börjar man snart kunna tala om väckelse.

Parallellen till Jesusrörelsen på 70-talet är intressant. När gänget från församlingen Heart gick och såg biofilmen ”Jesus Revolution” sa de spontant efteråt att de kände igen sig – trots att de flesta av dem inte ens var födda på 70-talet.

Den senaste veckan har vi därtill kunnat läsa om en Jesusrörelse bland människor som tidigare rört sig i nyandligheten. Intervjuerna med Malina Arp och Jeanette Carleson var inga rutinmässiga skildringar av människor som kommer till tro. Även här var parallellerna till Jesusrörelsen slående.

Vi har en balansgång att göra mellan att å ena sidan inte vara för snabba med att utropa en väckelse och att å andra sidan inte missa de tidiga signalerna.

I Första Kungabokens artonde kapitel berättas om hur profeten Elia sa till kung Ahab att han hör suset av regn – efter en lång torkperiod. Men när Elias tjänare fick i uppdrag att spana ut mot havet såg man ingenting. Först när han kom upp på berget och spanade en sjunde gång kunde han utbrista: ”Se, ett litet moln som en manshand stiger upp ur havet!”

En gammal vän och samtalspartner ända sedan Jesusrörelsen i början av 70-talet är Harry Månsus. Han hade en fascinerande bild av sådana skeenden. ”Det är fortfarande bara lite Tussilago här och där, men å andra sidan är ju Tussilagon det första vårtecknet!” Det blomsterspråket sammanfattar ganska väl vad som pågår.

Jag kommer under flera veckor framåt att skildra det här skeendet från min utsiktsplats som pensionerad pastor och journalist. Och jag börjar idag med att fundera kring frågan om hur man känner igen en väckelse.

En väckelse ser sällan ut som vi förväntar oss. Många äldre tänker på tältmöten, och visst har de fått en renässans med Hopp för Sverige-kampanjerna i ett jättetält.
Men det händer också utan tält.

Jag är just nu mest intresserad av att fundera kring skeenden som har gått under radarn för många, men vi kommer inte förbi frågan om hur en väckelse ska definieras.

Några typiska kännetecken för det vi kallar väckelse:

  • Många människor blir omvända under en relativt avgränsad tid som ett resultat av förkunnelsen. Detta påverkar indirekt hela samhället.
  • Väckelser kan också beskrivas som perioder av expansion – inte det utbredande av kristendomen som skedde genom påbud från makthavare, utan en rörelse hos allmänheten. Detta har ofta påverkat en hel region eller hela länder.
  • Förnyelse av individers trosliv är en annan sida av väckelse, men detta är mera en bieffekt. Huvudspåret i en väckelse är att människor kommer till tro och blir efterföljare, men indirekt mobiliseras också många trötta kristna som går från religiös rutin till ett levande andligt liv i vardagen.
  • Det finns också sociologiska aspekter på väckelser. I den religionssociologiska forskningen har man tittat på väckelsernas samspel med industrialisering, urbanisering och internationella kontakter.

Under 90-talet inträffade ett antal skeenden som kom att beskrivas som väckelse, ofta uppkallade efter orten där ”utbrottet ägde rum: Toronto, Pensacola, Lakeland, Asbury, Vigeland. Men det mesta av dessa skeenden var knappast någon väckelse i egentlig mening. Man kan snarare kalla det vågor av förnyelse. I den karismatiska traditionen skulle man kalla det ”andeutgjutelser”. Väckelse är något mer.

Väckelsen pågick – i källaren!

Väckelser är inte lätta att känna igen. Under Jesusrörelsen för 50 år sedan pågick en kraftfull väckelse bland raggare i en baptistförsamling i södra Sverige. Det var fullt hus med raggare som kom till tro i kyrkans källare. Samtidigt samlade den äldre pastorn till bön i kyrksalen för väckelse. Man förstod inte att den pågick samtidigt i den egna källaren – för det såg inte ut som man varit van vid.

I en annan baptistförsamling – det var där jag rörde mig mest på sjuttiotalet – fanns det en besökare som började komma mer och mer regelbundet till både gudstjänster och bibelstudier. Vi ett av bibelstudierna bekänner han för de andra att han har kommit fram till en egen, levande tro på Jesus.

En av de äldre medlemmarna tar pastorn åt sidan efter bibelstudiet och viskar: ”Nu får vi hoppas att han ska gå fram på söndag kväll!”

Att ”gå fram” var den sedvanliga ritualen för kallelse till omvändelse i den traditionen. Det kallas på engelska för ”altar calls” och innebär att den som vill bli frälst reser sig från sin plats och går fram till böneplatsen.

Mannen hade redan öppnat sig för Jesus och bekände sig nu som kristen, men för den gamla medlemmen var det inte äkta förrän mannen hade följt ritualet och ”gått fram”.

Faktum är att jag själv blev ett exempel på denna mekanism när jag i slutet av 90-talet skrev en ledare i Dagen. Detta var bara ett par år innan jag gick i väggen som en missbrukspersonlighet och hamnade i tolvstegsrörelsen. I ledaren menade jag att om vi någon gång i framtiden får se en ny folkväckelse i Sverige, då måste den med nödvändighet beröra stora delar av Svenska kyrkan och den kommer att ha två viktiga källsprång: Alpha-programmet och tolvstegsrörelsen.

Att jag inte insåg hur Gud använder tolvstegsprogrammet för människor med min egen problematik kanske berodde på det Tomas Tranströmer skrev i en av sina dikter: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

I nästa exempel ska jag beskriva en enorm väckelse i västvärlden som har gått under radarn för många, åtminstone som en väckelse. Jag ska berätta om biskopen som utbrast: ”Hur kunde jag vara så blind att jag inte såg detta mitt framför näsan!”

TORBJÖRN FREIJ
torbjorn.freij@eagleperspective.se