Frisinnet då och nu – en utmaning till Liberalerna

Jul 11, 2016
Torbjörn Freij

blåklint

Blåklinten var några år Folkpartiets symbol. På Arlas mjölkkartonger beskrevs Blåklinten som utrotningshotad. Är även Liberalism och Frisinne utrotningshotade arter i politiken?

Jag vet att jag kan uppfattas som nostalgisk, men jag växte upp i en idétradition som var så vital att jag tycker det är tragiskt att den inte lyfts fram i vår tid som en möjlighet, även för framtiden. Den frisinnade traditionen i svensk politik var aldrig identisk med Folkpartiet. Det partiet (numera Liberalerna) bestod nämligen av två huvudströmningar:

  • Liberalerna – som utifrån liberal filosofi och en allmän förståelse av individens frihet och ansvar kämpade för religionsfrihet (många gånger frihet FRÅN religion), yttrandefrihet och demokrati så som vi förstår den i modern tid.
  • Frisinnade – som hade många liknande värderingar, men kom ur folkrörelsernas mylla. De kom från frikyrkokapellen, nykterhetslogerna och den lite mer liberalt färgade delen av fackföreningsrörelsen.

Båda strömningarna hade en liknande syn på fri- och rättigheter, demokrati, rättvise- och fördelningspolitik, näringsliv och utrikespolitik.

Däremot skilde de sig på några punkter. En av konflikterna gick till och med så djupt att partiet sprack – för att senare återförenas: nykterhetsfrågan. Folkrörelsefolket bland de frisinnade såg alkoholens härjningar i folkdjupen medan liberalerna var mer principiellt intresserade av att låta individen själv avgöra vad och hur han vill dricka – utan några pekpinnar från överheten.

Alkoholfrågan blev mindre kontroversiell med tiden och de frisinnade lyckades få med sig liberalerna i den generella restriktionspolitik vi fortfarande har kvar med Systembolaget, alkoholskatter och regelverk.

Men det har funnits andra spänningsfält. De frisinnade har traditionellt varit mera värdekonservativa än liberalerna, exempelvis i synen på familjen, i synen på folkhälsa (inte minst abortfrågan) och i försvarspolitiken. Liberalerna har varit frimodigt militaristiska – utan att förfalla till högerns vapenskrammel – medan de frisinnade många gånger varit vapenvägrare och mer eller mindre pacifister.

En personlig resa

Personligen upplevde jag den här miljön av spänningar mellan liberaler och frisinnade som oerhört fruktbar. Waldemar Svensson, en av de stora ikonerna i frisinnad historia och Bertil Ohlins närmaste rådgivare, blev min ideologiske mentor och lärofader.

IMG_4275

I den här miljön fick jag som ung kristen och frisinnad lära mig att ta de svåra samtalen med liberalerna om liv och död, tro och vetande, värderingar och traditioner. Detta tillspetsades när kulturradikalerna steg fram i slutet på sextiotalet och ifrågasatte i stort sett alla traditionella värderingar. Många av dessa hamnade i vänstern, men en del mycket namnkunniga kulturradikaler valde Folkpartiet, Folkpartiets Ungdomsförbund och Liberala Studentförbundet som arenor. Ta bara namn som Hans Nestius och Per Gahrton som exempel. I jämförelse med dem verkade pastorssönerna Lars Leijonborg och Torbjörn Freij närmast reaktionära, men i den allmänkonservativa frikyrkligheten såg man oss nog som alltför kompromissvilliga.

Den allmänkonservativa frikyrkligheten tyckte att Högerpartiet var alltför statskyrkoorienterat. Men de tyckte också att Folkpartiet börjat glida i folkmoraliska frågor och målade upp en bild av allmänt förfall. Den stora namninsamlingen för bevarandet av kristendomsundervisningen i skolorna blev startskottet för Lewi Pethrus initiativ Kristet Samhällsansvar (KSA) som ganska snart blev ett politiskt parti, Kristen Demokratisk Samling (KDS).

Även om Lewi Pethrus i många frågor nästan var lite socialdemokrat (rättvisa för småfolket etc) så hade han också djupt allmänkonservativa (för att inte säga reaktionära) värderingar. Han försvarade statskyrkosystemet med att Svenska kyrkan skulle vara någon slags mur runt den levande församlingen (läs: ”pingstväckelsen”) och att folkmoral kan skapas genom beslut på Helgeandsholmen – egentligen klassisk mörkblå politik.

Det var också traumatiskt för det unga KDS när kvällspressen avslöjade att ex-nazister hade dragits till det nybildade partiet. Man fick börja med att städa innan man ens hade kommit igång.

Folkpartiet var nog det parti som kände sig mest hotat av KDS framväxt, eftersom det nya partiet spelade hårt på missnöjet med kompromisser mellan frisinnade och liberaler. Detta var också skälet till att spärren mot småpartier i riksdagen hamnade på 4 % och inte på 3 % som Tage Erlander hade önskat.

Erlander var rädd för att VPK skulle hamna utanför riksdagen. I en intervju jag gjorde med honom sa han rent ut: ”Hörrudu, Freij, de där kommunisterna, de ska inte drivas ut på gatan där de kan agitera oemotsagda. De ska sitta i parlamentet där man kan ta itu med dem!” Därför ville Erlander ha en lägre spärr medan Ohlin drev igenom 4 % för att mota de annalkande planerna från Lewi Pethrus.

KDS bildades 1964 och hade de första åren Lewi Pethrus och Birger Ekstedts allmänkonservativa profil. 1973 valdes ungdomsförbundets ordförande Alf Svensson till ny partiledare och under sina 31 år på den posten (!) kan man nog säga att KDS vreds långsamt från ett högerreaktionärt parti till ett frisinnat sådant.

Kulturradikalernas halmhattar

Under tiden kämpade frisinnet en egen kamp inom Folkpartiet. Kulturradikalerna hade flyttat fram sina positioner i partiet. Ola Ullsten reste till USA och lärde sig amerikansk kampanjteknik och kom hem med de berömda halmhattarna. Vi ungliberaler satt på lastbilsflak och bar halmhattarna med banderollen ”Rösta Ungt” och spelade dixie. Jag glömmer aldrig när vi kom till Strömstads hamn på vårt  lastbilsflak. Där fick vi se hur de gamla fiskegubbarna stirrade på oss som om ett UFO hade landat. Många kritiker – inte minst frisinnade folkpartister – tyckte nog att ungliberalerna hade mer halm inne i huvudet än ovanpå. I frisinnets fäste, Bohuslän, skippade vi så småningom halmhattarna.

rösta ungt

En ny generation frisinnade tänkare började nu formera sig (här pratar vi om första halvan av sjuttiotalet). Folkpartiets Kristet-Sociala råd fick sin storhetstid under Jan-Erik Wikströms handfasta och strategiska ledning. Idéskrifter kom fram med starka frikyrkoideologer som Sven Nilsson, Sigfrid Deminger och Bert Stålhammar. Folkpartiet berikades påtagligt, inte minst under Gunnar Heléns tid som partiledare. Trots att han inte räknades som typiskt frisinnad fanns det en stor lyhördhet för frisinnet i den interna idédebatten.

Men återväxten var problemet. Många tyckte nog att de äldre frisinnade moraliserade över spritfloden  på ungdomsförbundets kongresser, men den var ett faktum. Man fick vara stark för att stå emot det trycket. För mig var det enkelt med en farfar som var alkoholist, så jag höll på den frisinnade traditionen med absolutism, men det var en utmanande miljö. Därtill måste man också lägga den sexliberala kultur som under dessa år odlades i Liberala Studentförbundet och Folkpartiets Ungdomsförbund.

När sedan Jesusrörelsen bröt fram i Sverige var det inte många frisinnade ungdomar kvar i Folkpartiet.  Den stora gruppen riksdagsmän med klara folkrörelserötter minskade år från år. Man kan ju bara påminna om vad gestalter som Joel Sörensson, Thorvald Källstad och Einar Rimmerfors hade betytt.

Sjuttiotalets trepartisamverkan ledde fram till ett genombrott för borgerligheten då man lyckades bryta socialdemokraternas mångåriga maktinnehav. Det hade säkert sitt egenvärde för den svenska demokratin, men det innebar också en skärpt högerinriktning med ett starkt högerparti under Gösta Bohmans ledning.

Kärnkraftsfrågan

Mot slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var Ola Ullsten partiledare i Folkpartiet. Han var ingen kulturradikal, men ändå starkt förknippad med stadsliberalismen – i motsats till folkrörelsefrisinnet. Han brukade vara pragmatisk, men i kärnkraftsfrågan var han benhård. Det var när han drev fram laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3 som trepartiregeringen föll. Många av oss lämnade då också Folkpartiet.

1980 blev det folkomröstning i kärnkraftsfrågan – ett resultat av flera partiers ovilja att ta i frågan. Med en klurig uppläggning med en oklar formulering för linje 2 kunde både Palme och Ullsten styra bort frågan tills vidare. (Att sedan kärnkraftskritikerna fått mer och mer rätt när kärnkraften efterhand tvingats bära mer av sina egna riskkostnader, det är bara ett faktum).

Centerpartiet, Vänsterpartiet och KDS bildade gemensam front i Linje 3 – mot kärnkraften. Själv engagerade jag mig i arbetsgruppen ”kristna mot kärnkraft” och upptäckte hur en framväxande generation kristdemokrater närmast var frisinnade.

Frisinnet blev alltmer marginaliserat som en politisk kraft inom Folkpartiet. Det fanns ett internt skällsord mot de frisinnade: ”KDS-are!” och åderlåtningen på frisinne i FP blev tydlig när till och med den liberala dagstidningen Dagens Nyheter tyckte att det började bli ett problem. Riksevangelisten i dåvarande Missionsförbundet, John Hedlund, hade utbrustit: ”Man borde utnämna Ola Ullsten till vice kommunalråd i Teg!” (Inte för att jag förstår vad Umeborna i stadsdelen Teg hade gjort för ont…). Det fick DN att kommentera, att när frisinnade profiler som John Hedlund och Torbjörn Freij lämnar Folkpartiet, då kanske man borde ta sig en funderare i partiet.

Under hela den här tiden – ända fram till i våra dagar – har det naturligtvis funnits hängivna frisinnade som också gjort en god insats i Folkpartiet/Liberalerna och i samhället. Man känner igen deras tongångar i folkbildningsorganisationerna, i kulturlivet, i litteratur och journalistik och i samhällsengagerad teologi. Men partitillhörigheten för dem som tidigare hade varit självklara ”frisinnade” är idag inte längre självklar. Några hjältar kämpar kvar hos Liberalerna, men många med liknande värderingar finns utspridda lite här och där.

Ett hopp fram i tiden

Ett hopp fram i tiden: Reinfeldts åttaåriga maktinnehav hade sitt pris för alla partierna, även för hans eget. Göran Hägglund stod hela tiden för Alf Svenssons ”frisinnade” grundinställning, men marginaliserades ideologiskt för att få regeringssamarbetet att fungera.

Om kritiken mot Göran Hägglund – och indirekt också mot Alf Svensson – hade gällt traditionell värdekonservatism så hade man nog kunnat föra ett sansat samtal, men den kritiken kombinerades med en allmän högersväng där Svensson/Hägglund ansågs alltför socialliberala (jag skulle kalla dem frisinnade, men etiketterna är en sekundär sak). Och i den högersvängen orkade inte Hägglund stå emot – inte undra på att han längtade till nya arbetsuppgifter.

I förra valet sa jag lite uppgivet: ”Som vänsterborgerlig har jag ju bara Moderaterna kvar att rösta på nu när alla tre småpartierna tävlar om platsen som högerytter.” Den tävlingen får man nog säga att KD vann och i eftervalsprocessen blev detta allt tydligare. Men nu börjar det bli trångt när moderaterna återtar sin plats på högerkanten. Lilla KD håller på att bli en våt fläck och Liberalerna kommer i skuggan av alltsammans.

Framtiden

Det finns inget egenvärde i att kalla något ”frisinne” men jag tror att jag redan tidigt i denna översikt visade vilka typiska värderingar som hyllades av de frisinnade. De bar på en spänstig kombination av progressiv social- och utrikespolitik samtidigt som de hade starka drag av värdekonservatism och folkrörelseförankring.

Liberalerna har sådana personer i sina led idag, men de är inte en avgörande politisk kraft i partiet längre. Kristdemokraterna ligger på borgerlighetens högerkant och kan knappast dra till sig människor som ideologiskt skulle beskriva sig som ”borgerlig vänster”.

Jag tror att tåget har gått för KD att hitta en trovärdig ideologisk kurs. Man kan inte byta inriktning och partiledare nu igen, och vingligheten skulle i sig själv skapa misstro.

Frågan är om Liberalerna nöjer sig med att vara ett parti som pendlar mellan 5 och 8 procent i väljarkåren. Frågan är också om Liberalerna delar min analys att man har förlorat en vital kraft när frisinnet slösades bort – först med kulturradikalernas inträde i början av sjuttiotalet och sedan med prioriteringen av allmänborgerlig sammanhållning framför politikens ideologiska innehåll.

Det går inte att påstå att man är ett vitalt politiskt parti när allt som syns och hörs är överbud i skolpolitiken och försvarspolitiken. Någon bärande idé om framtidens samhällsbygge finns inte att upptäcka i dagens Liberalerna – och knappast i något annat parti heller. De enda ideologiskt trovärdiga partierna idag är väl Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – med den viktiga komplikationen att jag tycker deras grundläggande ideologi är direkt destruktiv.

Ska Liberalerna öppna dörren?

Visst har jag en begränsad utsiktspunkt, och jag har inte rört mig aktivt i Folkpartiet/Liberalerna på många år, men jag har en utmaning som skulle kunna skapa ett helt nytt ideologiskt centrum i svensk politik. Till Liberalerna säger jag: bjud in de vilsna vänsterfrisinnade som har lämnat KD, som aldrig känt sig bekväma med socialdemokratin och som absolut inte kan lita på Miljöpartiet idag.

Det handlar i så fall om kulturmöten. Jag tror till exempel att i rättvisefrågor, i frågor om fri och rättigheter, om respekt för de svaga, om respekt för asylrätten – då är exempelvis Birgitta Ohlsson en alldeles självklar partiledare för många frisinnade. Men kan en politiker som Birgitta Ohlsson också förstå att det finns värdekonservativa kristna som inte tycker det räcker med en abortlagstiftning som ger friheten att välja abort när man samtidigt inte har satt in alla de stödåtgärder och incitament som skulle kunna göra att abortsiffrorna går ner? Här har polariseringen drivits in absurdum och vi som säger nej till höga aborttal samtidigt som vi inte tror på kriminalisering av kvinnorna, vi är hemlösa i dagens partipolitik. Även om KD har tagit bort kravet på kriminalisering av kvinnorna för man samtidigt idag exempelvis en flyktingpolitik som känns ovärdig för en frisinnad.

Så det är ett dilemma. Liberalerna vann dragkampen i Folkpartiet och tappade med tiden frisinnet som verklig politisk kraft. Frisinnet överlevde delvis under åttio- och nittiotalet i KD, men är idag helt hemlöst.

Hur stor är den politiska kraft som jag här kallar ”frisinnet”? Jag har inga vetenskapliga underlag, men jag vågar påstå att Liberalerna på sin nuvarande nivå (6-7 %) med en frisinnad vitaminspruta skulle kunna hamna på åtminstone 10-12 % i väljarkåren.

Börja med att bjuda in till idésamtal av det slag vi hade många på sjuttiotalet. Nu är tiderna förändrade och frågorna annorlunda, men det fria samtal som pågick mellan dugliga teologer och liberala profiler i Folkpartiet var en ideologisk vitalisering av hela partiet.

Jag har de senaste åren tänkt: jag är för gammal för att försöka ta ett initiativ för bildandet av ett frisinnat parti. Möjligen skulle jag tillsammans med några av mina fyrtiotalistvänner kunna utmana en ny generation kristna ideologer att överväga ett engagemang för ett nytt parti, men egentligen skulle en inbjudan från Liberalerna till sådana samtal troligen ge snabbare genomslag och bättre kontinuitet.

Namnfrågan är en andrahandsfråga. Det får gärna heta ”Liberalerna” för mig, men utan ett förstärkt frisinne kommer Liberalerna att få dela ökenvandringen med KD. Finns ödmjukheten för en inbjudan till samtal hos Liberalerna eller är utvecklingen mot ett smalt libertarianskt parti oundviklig?

Torbjörn Freij

 

No comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *